Jag älskar inte mitt barn

Något det sällan pratas högt om tycker jag. Jo vi pratar om förlossningsdepression och svårigheter att knyta an. Det diskuteras i diskussionsgrupper och i media hela tiden. Men åter är detta ett ämne men följd frågan sen då. Jag kan titta på Alexander och det värker i bröstet av alla känslor som bubblar upp. Glädje, kärlek, det känns nästan som jag ska spricka. Och stoltheten var gång han gör nya framsteg i sin utveckling men så ett styng av dåligt samvete. Kan inte komma ihåg att jag kände så för tjejerna när de var små. Vet att med Emma var det kaos. Hon skrek konstant fösta tiden och det enda jag kommer ihåg är frustration från den tiden. Tycker att denna frustration från deras småbarns tid sitter kvar. Tio år har gått sen första föddes men ändå så kan jag bli så arg för ingenting. Naturligtvis älskar jag alla mina barn och gör allt för dom, dom är mitt liv. Men ibland känns det inte som jag känner lika mycket för varje. Och får dåligt samvete när jag ibland låter Alexander få för mycket plats. Har höga förväntningar på tjejerna och kanske för höga ibland. jag vill känna likadant för alla mina barn men verkligheten är inte så. Jag älskar dom alla men på olika sätt. Det kan vara så att jag är mer avslappnade denna gången. Att livet förberett mig lite bättre, att jag inte har så bråttom tillbaka till stressen med jobb och annat. Jag önskar att jag tagit mer tillvara på tiden när dom var små. Min bästa tid med tjejerna var när vi bodde i England och jag hade all tid för dom. Det vore alla förunnat att få bara vara tillgänglig för sina barn utan en massa måsten och krav från samhället och indirekta regler.

Gillar

Kommentarer